När inget verkar funka och man kan omöjligt förstå varför ens programkod vägrar fungera så är det alldeles för lätt att tänka tanken "vad tusan håller jag på med det här för?".
Idag tänkte jag besvara denna fråga...
Jag kommer fortfarande ihåg mitt allra första möte med en dator. Det var en vanlig vardagskväll och jag skulle hem till en kompis som hette Micke. Hans pappa var lite udda tyckte jag som ständigt höll på och mixtra med sin kortvågsradio. Han byggde gigantiska radiomaster så han skulle kunna prata med människor över hela världen och hans kontor var alltid ett kaos av kablar, mickar och rattar.
Denna gång när jag kom dit så sa Micke nånting om att hans pappa hade köpt en dator och undrade om jag ville se den vilket jag självklart ville. Även om min familj var cool som hade en videoapparat bland de första i byn jag bodde i så var dator något som ingen hade. Där bland kablarna låg den, en svart liten låda med bokstavsknappar på. Jag blev förvånad över hur liten den var och blev inte särskilt imponerad av varken datorn eller den blinkande markören på tvapparaten som var från datorn. Micke tjatade på sin pappa att visa ett spel för mig. Till sist gav han med sig och slog på en bandspelare som började spela upp väldigt konstiga pip. Jag var fortfarande inte särskilt imponerad...
... sen blinkade skärmen till och upp på skärmen kom text. Mickes pappa förklarade att det här var ett hästkapplöpningsspel där man skulle satsa pengar på den häst man trodde skulle vinna. Han förklarade att de med lägst odds hade störst chans att vinna. Jag satsade ivrigt mina pengar på en kuse, likaså gjorde de andra. Sen hejjade jag glatt på min prick på skärmen som jag hoppades skulle passera ett grafikstreck före alla andra prickar. Fast på något sätt så förvandlades den blinkande pricken till en stor frustande häst med svetten flygande från manen kämpade sig i mål i dånet av hovar mot marken. Jag kunde nästan förnimma lukten av hästar och jag kunde definitivt känna smaken av vinstens sötma på mina läppar. Jag var såld! Datorn som hade namnet Sinclair ZX81 klättrade genast upp överst på min önskelista!
Några månader senare fick jag för första gången insikt om att det fanns en datorgud. Denna datorgud besvarade mina böner när Mickes pappa skulle sälja sin dator för han hade köpt en ny. Mina besparingar har aldrig investerats så smart som denna gång. Tyvärr hade jag ingen bandspelare till datorn så jag hade inget annat val än själv programmera de spel jag ville spela. Eftersom jag inte kunde engelska (var ju bara 8 år) så tog jag manualen och slog upp en slumpmässig sida och började skriva av koden. Det var alltid lika spännande att se vad som skulle hända när man sedan skrev "RUN". Allt för oftast blinkade "ERROR" och eftersom jag inte hade lärt mig hur man ändrade rader man skrivit så var det bara att stänga av och börja om. Glädjen var desto större de få gånger man faktiskt lyckades skriva ett program som fungerade. Även om programmet bara frågade vad man hette och sedan skrev ut namnet så var det som magi! Jag och en kompis insåg att snabbaste sättet att programmera var att den ena läste och den andre skrev. Men vi hade inga namn för tecknen " ' så tecknet " kallade vi för "ovanför P" eftersom det var där det satt. Jag kan fortfarande glömma bort mig och säga "ovanför P" när jag ska säga hur man skriver det tecknet. Fast nu för tiden sitter det ju ovanför tvåan.
Väl fångad i datorernas värld så dröjde det inte länge förrän jag ville byta upp mig. En kompis hade just fått hem en Sinclair ZX Spectrum. Denna dator var ett monster som hade 8 bitars färgstöd och 48 KB minne! Spelen flöt på riktigt bra och de liknade faktiskt nånting mer än bara prickar. Så detta blev mitt nästa köp. Och denna gång hade jag en bandspelare så jag slapp skriva alla program själv. Även om jag många gånger fortsatte programmera även på denna. Jag minns fortfarande hur stolt jag var när jag hade lyckats programmera en ballong att flyga över skärmen.
Samtidigt började det första datorkriget utbryta mellan anhängare till Spectrum och Commodore 64:an. Det var en hård kamp om vilken dator som var bättre. Med min stora erfarenhet med två datorer i bagaget så insåg jag snabbt att Commodore 64 var vinnaren och bytte snabbt dator till en sådan. Det var en riktigt härlig kärlekshistoria jag hade med min C64. Med denna dator bytte jag ut programmeringshandböckerna till en skruvmejsel jag använde för att ställa in tonhuvudet på bandspelaren så jag skulle få in mina spel. Datorn var nämligen väldigt känslig gällande inställningarna på bandspelaren. Jag hade t o m ett litet program som visade signalstyrkan och renheten i signalen. Det var även med denna dator jag insåg vikten av att tillbedja datorguden. För man fick sitta i 15 minuter och vänta på att ett spel skulle laddas in. Först efter 15 minuter fick man veta om det hade lyckats eller inte. Om det inte gick så fick man börja om igen från början och vrida ett halvt varv med skruvmejseln. Dessa 15 minutrar ägnades alltid åt att tillbedja datorguden att spelet skulle laddas in korrekt.
I slutet av min kärlekshostoria med min C64 så köpte jag min första diskettstation. Spelen laddades in på några få hiskeliga sekunder. Det här var nog första gången jag insåg hur snabb en dator kan vara. Innan hade ju precis allt med datorn tagit en väldigt lång tid. Även om det mest berodde på att jag själv var tvungen att mata in en massa data för att få den att göra något.
Sen var det dags att ta steget till ett riktigt kraftpaket. En Amiga 500. Här pratar vi om ett monster till dator med inbyggd diskettstation och grym grafik. Amiga OS hade äkta multitasking och många hävdar att multitaskingen på Amiga fungerar bra mycket bättre än vad den gör på en Windowsdator. Nu för tiden är dock vanliga PC-datorer så snabba så man märker inte att multitaskingen är slö. När jag köpte denna dator så lyckades jag spåra upp den billigaste säljaren i en liten by några mil ifrån mig. Jag hade använt mig av dåtidens Pricerunner, dvs skvallret på byn. Jag lyckades köpa den till 1000 kr under marknadspriset och fick t o m med några piratkopierade spel.
Första gången jag var på ett datorspel-läger hade jag denna dator som sällskap. Dessa datorspels-läger gick ut på att man kopplade upp sina datorer i en lokal och så kopierade man spel av andra. De mer talangfulla gjorde demos med avancerad grafik. Själv kunde man bara dreggla över dessa datormästare. De kunde trolla med tangenterna. Jag kom även i kontakt med en riktig datorhacker i Nyåker. Han blev min nya idol. Jag och en kompis vallfärdade ibland hem till honom för att kopiera spel.
Sen gjorde jag mitt första misstag när det gäller datorer. Jag fick nys om Atari skulle släppa en grym spelmaskin, Atari STE, med 16 bitars processor. Den skulle ha vissa inbyggda funktioner som skulle få Amigan att tappa hakan. Jag sålde min Amiga för lika mycket som jag hade köpt den för och köpte en spillrans ny Atari. Där satt jag och ivrigt väntade på att spelen skulle komma ut. Men icket, datormodellen dog och jag fick för första gången smaka på IT-utvecklingens sura äpple.
I samma veva fick jag för första gången följa med min biologiska pappa Bengt till hans jobb på Volvo där han jobbade som programmerare. Han jobbade på en PC och jag fick testa på en flygsimulator och något som idag mest kan liknas med ett datorrollspel typ Wow. Jag var i himlen. Av någon konstig anledning så slutade han sedan jobba som programmerare och startade upp en ekonomibyrå hemma i sin lägenhet. Men det betydde bara att han hade en PC hemma i hans lägenhet. Gissa om jag älskade att hälsa på honom? Jag minns än idag hur han och hans flickvän skulle se på tvprogrammet "Det här är ditt liv" och jag fick sätta mig i skrubben där datorn stod och spela. Det var livet!
Så några år senare lyckades jag skramla ihop till min första PC. En 486:a SX på 25 Mhz. Grafiken var så härligt skön så det gick rysningar genom mig. Och för första gången hade jag en monitor till datorn som verkligen gjorde grafiken rättvisa. Och inte blev saken sämre av att jag var tvungen att programmera om minneshanteringen för att kunna ladda in spel. Autoexec.bat och config.sys ägnade jag många timmar åt att finjustera för att få så mycket minne över som möjligt.
Lite senare köpte jag mitt första modem och jag började ringa upp BBS:er. Lite av föregångaren till dagens internet. Man ringde till någons dator och på denna dator hade de massor med filer och spel man kunde ta hem. För att få ta hem så var man tvungen att skicka upp bilder/program innan. Man kunde även deltaga i diskussionsforum och grejer.
När jag senare kom i kontakt med Internet när jag började läsa på Umeå Universitet så gjorde jag min första webbplats. En liten idolsida till min då stora idol, Ebba Blitz, som på den tiden var TV-hallåa på nystartade TV4. Denna sajt blev snabbt väldigt omtalad då den var en av de första sajterna som var gjord om en svensk kändis. Jag blev intervjuad i både radio och tv om sajten. Ebba Blitz försökte t o m ringa mig för att berätta hur smickrad hon var. Men tyvärr så var jag barnvakt då och var inte hemma.
När jag till sist var klar med min utbildning så var jag väldigt säker på vad jag ville arbeta med. Jag ville arbeta med webbutveckling! Tyvärr var programmering av webbplatser inget som fanns på schemat på den tiden. Så när jag gick ut så startade jag tillsammans med min bästa kompis ett företag. Vi skulle göra system på internet var vår affärsidé även fast vi aldrig ens hade gjort det eller visste om det gick. Så som vårt första uppdrag gjorde vi hästkapplöpningsspelet fast på nätet. Det allra första datorspelet jag hade spelat. Cirkeln var sluten!
Sen fick vi vårt första stora uppdrag, att göra ett företagsregister åt Nordmalings Kommun. Vi jobbade i 2 månader i sträck innan det var klart. På de två månaderna hade vi inte bara gjort registret, vi hade även lärt oss att programmera på nätet. Detta system används än idag på Nordmaling Kommuns webbplats. Fast nu för tiden så gör vi liknande system på bråkdelen av tiden. Tack gode datorguden för erfarenhet!
Det var min datorhistoria, hur var din? Skriv gärna din egen historia på din blogg och skriv in länken i en kommentar här nedan och länka gärna hit.
//Leffe
Please add a comment
Lämna ett svar